Säkerhetsrådet - Security Council -  är FN:s mäktigaste organ och dess befogenheter är stora enligt FN-stadgan.

Rådets uppgift är att upprätthålla fred och säkerhet i världen. Även om befogenheterna är stora på papperet, så har det under FN:s hela historia visat sig, att den politiska verkligheten gjort det omöjligt för säkerhetsrådet att utnyttja de medel, som stadgan anvisar.

Varje internationell tvist behöver emellertid inte behandlas av säkerhetsrådet. 
Det är säkerhetsrådet självt som beslutar, om ett ärende skall sättas upp på dagordningen. Det finns emellertid olika möjligheter att fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på en internationell konflikt. En konflikt kan påtalas av:

• varje medlem av FN oberoende om staten är part i konflikten eller ej 
• en stat som inte är medlem av FN och om den på förhand underkastar sig
  FN-stadgans förpliktelser till fredlig lösning av tvisten
• generalförsamlingen vars möjligheter formellt begränsas till vad som kallas sakläge
• FN:s generalsekreterare

När ett klagomål om hot mot freden läggs fram, brukar rådets första åtgärd vara att rekommendera parterna att nå en uppgörelse med användande av fredliga medel. I några fall tar rådet självt hand om undersökning och medling. Det kan utse speciella representanter eller anmoda generalsekreteraren att göra detta eller använda hans möjlighet att medla.

När en tvist leder till strid, är rådets viktigaste uppgift att få denna att upphöra så fort som möjligt. Rådet sänder också ut fredsbevarande styrkor för att medverka till att spänningen i oroliga områden minskar, hålla fientliga styrkor åtskilda och skapa lugna förhållanden, under vilka fredliga lösningar kan uppnås. Rådet kan besluta om tvångsåtgärder, ekonomiska sanktioner eller ett gemensamt militärt ingripande.

Medlemmar i säkerhetsrådet 

Rådet har 15 medlemsländer. Av dessa är fem ständiga: Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA.
De övriga 10 väljs för en tid av två år av generalförsamlingen. Fem ersätts varje år. Fördelningen av invalda medlemmar sker på ett sådant sätt, att varje medlemsstat ska ha en regional representant i rådet.